Mitt mående under första veckan och om resan till veterinären
Natten var lugn. Jag kunde sova och även matte fick sova, det var bara en gång att det blev alarm i valplådan när en av de råkade hamna bakom min rygg och inte hittade tillbaka till mjölkbaren. Den skulle ha hittat tillbaka men bara under högt ropande. Tidigare hade jag kanske rest upp mig för att hitta min älskling men nu har jag lärt mig att sedan alla andra bebisar som hänger ju på spenarna ramlar ner och så blir skrikandet bara värre. Matte kom och hjälpte till så att det snabbt blev lugnt igen 🙂 Men som sagt, det var enda gången där jag behövde hennes hjälp 🙂
Jättestolt är jag över mig att jag verkligen kunde sova och inte hela tiden var tvungen att kolla på valparna vid varje lite ljud som kommer därifrån. Det var faktiskt inte bara igår eftermiddag att jag blev lugnare utan det håller på.
Jo, livet med valparna blir lugnare nu under den kommande veckan, förhoppningsvis, innan de kommer att öppna ögonen och öronen och börjar bli allt mer mobila. Under nästa vecka skulle det nu verkligen först och främst gälla att dricka och sova.
Första veckan med valparna blev lite jobbigare än matte trodde. En dag efter födseln fick jag lite feber, blev väldigt orolig och flåsade hela tiden. det försämrades under nästa dagen och särskilt under nätterna så pass mycket att matte och husse bestämde sig att åka till veterinären med mig och hela kullen. Matte befarade att resan kommer försämra läget ännu mer men lyckligtvis kan jag ju slappna av i min bur i bilen och valparna la i en låda bredvid mig och sov under hela resan som tog drygt en timme.
När vi kom fram veterinären fick vi ett eget rum så att jag kunde lägga mig och amma. Timingen blev perfekt, valparna var just mätta och nöjda när veterinären kom in. Jag blev mycket uppjagad som det alltid händer när jag träffar på snällt folk. Det blev lite besvärligt för henne att undersöka mig. Hon kollade på mina spenar att det inte fanns någon inflammation och vaginan på dålig lukt eller slem med det såg allt väldigt bra ut. Min tunga var lite för blå. Hon sa att jag hade lite syrebrist pga flåsandet och jag var lite dehydrerad. Uppdraget var att jag skulle dricka mer. Så bestämde matte att jag får “simmande” mat fom nu 🙂
Jag röntgades och det såg allt bra ut. Veterinären ville säkerställa att det inte fanns någon valp kvar inom mig men lyckligtvis var det inte så.
Jag fick en spruta med hormon för att livmoderns rensning skulle gå lite snabbare. Om det nu fungerade kunde matte inte se – jag är jätteduktig med att rensa mig själv 😉
Iaf gick febern ner under de kommande dagarna och jag blev lugnare, inte så snabbt som veterinären hoppades, därför fick matte ett samtal till två dagar senare, men i stort sett blev det bättre och så var alla nöjda 🙂
Lämna ett svar